"Den där löjliga föreståndaren", sa en av mina arbetskamrater igår om min blivande nya chef. Inte för att han har den minsta aning eller uppfattning om vem hon är, utan för att han är besviken över mitt beslut att byta jobb. Och det är väl hans fulla rätt naturligtvis.
Jag träffar föreståndaren, som istället för att vältra sig i chefsskapet är väldigt ödmjuk och talar om den negativa klangen i just det ordet. Chef. Men vad jag tänker där och då är att det är såhär, det är precis såhär en chef faktiskt ska vara. Det är proffsigt och hon är säker och trygg när hon beskriver för mig en verksamhet och en struktur som är genomtänkt och faktiskt fungerande. Det är så tydligt att här finns ett engagemang och ett driv som kontiunerligt pumpar friskt blod genom det här omloppet. Det är såhär det ska vara. Hur kan jag inte ha vetat att det är såhär det ska vara?
Vi samtalar och jag befinner mig nånstans i det suddiga gränslandet mellan arbetssökande och nyanställd men jag känner mig helt säker och så lyssnad på. Jag inser att jag inte är van.
Här är personalpolitik inte ett flyktigt begrepp som svävar i luften, långt bortom räckhåll för den som ibland hoppar lite med handen uppsträckt i ett tafatt försök att fånga det. Här är begreppet så mycket mer än ett sådant. Det är en verklighet, fångad i en glasburk med stora lufthål i locket.
Det finns ingen anledning att driva särskiljningen mellan de två längre än så. Jag tror att budskapet gått fram.
Men det var lustigt igår, på korttidshemmet, när jag fick frågan; "Malin du har ingen kompis eller så som skulle vilja komma in och ta ditt vikariat på ett år?"
Och jag funderar. Har jag någon vän? Som jag skulle rekommendera mitt jobb på korttidshemmet? Ni vet, det som jag skrivit en del om här i bloggen. Jag har ju naturligtvis en helt objektiv syn på det hela. Men vi kan göra såhär; den som är intresserad av ett vik på kortis efter mig kan anmäla sig nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar