Det finns ett gäng bra låtar på duettskivan också, naturligtvis. Även om inget känns direkt nyskapande eller toppfräscht. Men det är helt fina och klassiska låtar. Duetten med Rascal Flatts ligger i topp just nu. Han är lustig den där lille sångaren i RF. Han är knubbig och blonderad och har alltid solglasögon och jag kommer aldrig ihåg vad han heter. Det om det.
Alex Schulman slutar blogga idag. En blogg som inte längre klassas som sådan utan som ett fenomen. Han får ångest av bloggen, skriver han. Men lovar att snart dyka upp i ett annat sorts forum. Fortfarande under Aftonbladets flagg. Troligtvis kan man hålla andan till dess.
Igår jobbade jag på korttidshemmet. De där helgpassen med sina tolv timmar har en förmåga att kännas som en hel livstid. Det är som att kliva in i ett sorts parallellt universum när man går in genom dörren på morgonen. Ett slags svart hål där tiden liksom inte finns. Den går i vilket fall som helst inte framåt. Och världen utanför vet man liksom inget om. På kvällen när man släpps ut blir man som lite förvånad när man inser att allt varit som vanligt där ute hela tiden. Och det har hunnit bli väldigt mörkt.
Jag var minst sagt nöjd när jag gick hem igår kväll. Jenny Lietz, på väg till jobbet, hojtade från andra sidan vägen.
- Ska du sluta på [korttidshemmet] Malin?
- Japp.
- Å va trist. Men du gör helt rätt!
- Jag vet.
- För du vet hur det är. När skeppet sjunker...
- ... då hoppar man.
- Det är bara att gratulera dom som får dig!
Det är som jag alltid har sagt. Hon är för rar den där Jenny Lietz.
Och det har varit en bra vecka för Stenhamra. Tillflyttningswise. Först Jelena och Walter. Och nu bor även hela familjen Ljungblom därnere på de gamla jaktmarkerna. När du minst anar det, Kimbratt, då står jag där utanför dörren med en welcome-to-the-neighborhood-korg. Precis som i vilken amerikansk förort som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar