GANSKA NÄRSTÅENDE

Min insikt i hur det går till, eller inte går till, på Kassaservice kommer sig av att jag nyligen tyvärr varit tvungen att komma i närkontakt med dom. Och man vet ju redan innan att det kommer att bli en jobbig upplevelse.
Min kommer sig av att jag behövde skaffa ny legitimation. Eftersom jag inte haft någon sen millennieskiftet och det är trots allt ganska handikappande.
Min rara mamma, som nyligen förnyat sin egen, tyckte sig veta vad jag behövde ha med mig för att fylla i den magiska blanketten. Foto, naturligtvis. Personbevis. Och två närstående, med leg, som kunde skriva under på att jag var jag.
Så jag tog med mamma och Johan. För säkerhets skull beställde jag personbevis till dom också, man kan aldrig vara för väl förberedd när det gäller att approacha luckan på kassaservice.
Vi bestämde träff i Brommaplan, jag fotade mig och så knallade vi in på gamla posten. Där inne fanns inte en kotte, det var knäpptyst. I den enda öppna luckan satt en gammal tant. Bakom henne stod en annan gammal tant. Jag gick fram, kostade på mig ett leende och sa med min snälla röst; "Hej, jag skulle vilja göra en ny legitimation". Hon spärrade upp ögonen och den bakre tanten frös i sin rörelse och drog efter andan. "Ska du beställa legitimation? Nu?!" Lucktanten fick det att låta som om jag hade bett henne gräva en grop till Kina bara för att kolla vädret. "Ehh, jaa, jag hade tänkt det. Om det går bra..." Jag är ju alltid så jävla ödmjuk. "Jaha..." sa hon och och vände upp händerna i en helt uppgiven gest.
Jag förklarade att jag inte hade någon giltig legitimation och därför hade intygande sällskap med mig. En liten gnista tändes i hennes till synes döda ögon. Plötsligt kände hon den, vittringen. Här hade hon chans att jävlas. Hon började rabbla upp allt jag behövde visa upp. Foto, personbevis, en intygande nära släkting. Jag visade då upp Johan och langade fram alla våra handlingar. Hon synade dom och oss noga. Bläddrade, läste och jämförde. "Ni måste ha ett familjebevis!" utbrast hon sen triumferande. Tydligen räcker det inte med att jag och Johan visade upp varsitt personbevis där vi har samma efternamn och är skrivna på samma adress för att hon ska tro på att vi hör ihop på något vis. "Du måste skaffa ett familjebevis så det framgår att ni är närstående." Hon hade vunnit. Jag skulle inte få något leg. Inte där, inte då. Not on her watch.
Morsan, som har ett lite hetare temperament än jag, tryckte upp fejjan i luckan och använde sin hotröst. "Det är ju jävligt svårt att veta de här grejerna när allt det står på baksidan av blanketten som man inte får se förrän man kommer hit. Skulle vi kunna få en sån så vi kan läsa själva?" Tanten backade förskräckt från sin plats i luckan och tryckte blanketten mot bröstet. Hon höll den på ett sätt, inte helt olikt det sätt Gollum håller ringen i sagan om densamma. "Neeej," väste hon "blanketten får inte vikas!"

Igår var vi tillbaka, med varenda blankett och intyg som går att uppbåda. Nästa tant, nästa långa procedur. Men den här gången fanns, till hennes stora missnöje, inget att anmärka på. Hon var tvungen att fullfölja processen. Jag kommer att få ett leg. Jag kommer att bli vuxen.