Det kan vara så att jag nyss nådde absolut personlig rock bottom. Matlagningswise. Då jag först brände fast spaghettin i kastrullen och sen brände mig på själva pastan. Jag har aldrig påstått att jag är en wizard i köket, långt ifrån, men det här var fan inget att vara stolt över.
Tätt följt av ännu ett not-so-proud-moment. Jag är ju alldeles splitterny som ensamstående och det innebär att jag måste börja bry mig om en massa saker som jag aldrig behövt bry mig om förut. Som till exempel vad man gör när strömmen går. I bara det här huset. Och jag vet att det har något med en jordfelsbrytare att göra, för det låter bekant, men jag vet inte hur en jordfelsbrytare ser ut. Eller vad jag skulle göra med den om jag hittade den.
Men rent initialt vill jag ju att barnen ska tro att jag vet vad jag gör. Så jag hämtar en ficklampa och ställer mig och lyser på proppskåpen och all annan märklig strömsupplyapparatur på väggen. Hummar och fingrar lite. Och de tittar storögt och lite bekymrat på mig. - Kan du fixa det, mamma? frågar dom. Kan du laga strömmen? Jag säger jodå, det här ska nog lösa sig och studerar ett proppschema utan att ha en aning om vad det betyder.
Sen kapitulerar jag totalt och gör det som var min tanke i samma ögonblick som huset blev mörkt. Jag ringer Johan. Tre gånger. Han svarar ingen av dom. Då ringer jag Janne. Och SOM jag uppskattar att han, efter att han skrattat åt mig, förklarar på en treårings nivå hur jag ska göra. Jag är oerhört mogen och tacksam och förklarar för honom att om jag dör när jag drar i den där lilla spaken så är det hans fel. Jag är rädd för ström. Men det jag egentligen ville säga var tack.
Nästa gång vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar