En av de allra bästa sakerna med att bo här är att barnen har en massa kompisar runt omkring och de kan sticka iväg lite hur som helst och leka. Gustav leker med kompisar från skolan och Elvira har träffat en del nya bekantskaper. En av dessa, en jämngammal tjej, vi kan kalla henne Lisa, kom över en av de första kvällarna vi bodde här och presenterade sig tillsammans med sin mamma. Det var trevligt och nu leker de ihop nästan dagligen. Elvira och Lisa alltså.
Vid middagen idag försökte jag komma på vad Lisas mamma hette. Vi har ju hälsat, men just i den stunden hade vi middag och jag hade firat inflyttningen med lite vin, och ja, excuses, excuses, kontentan är att jag glömt hennes namn. Nu när vi åt försökte jag komma på vad det var. "Det var nåt sånt där jäkla hitte-på-namn," sa jag. "Lottie eller Bonnie eller nåt annat trams." Sen började vi spåna på tramsiga namn och det hela spårade ur.
Efter middagen stack barnen ut. Fredrik gick ut i "trädgården" och jag tog hand om disken. Efter några minuter flyger ytterdörren upp och Elvira sticker in huvudet. "Lisas mamma heter Rosie, bara så du vet, mamma!" hojtar hon innan hon lika snabbt drar igen dörren och försvinner iväg.
Och jag rodnar över min diskbänk. För oavsett vilka jag förmildrande omständigeter jag än försöker lura i mig själv så vet jag precis vad min dotter har gjort. Hon har gått raka vägen till Lisas mamma och sagt att, "Min mamma har glömt vad du heter, nu tror hon att du heter Kulla-Gulla eller cykelslang..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar