Annars är jag lite jinxig när det gäller det här med att vara gravid. Jag tänker att ju mer jag pratar och skriver om det, desto större är risken att något skulle hända. Jag vill inte tala om att jag är glad över sparkarna i magen. Nästa dag kanske jag inte känner dom längre, och så ramlar man ner på noll igen.
Läkaren jag träffade på KS i förra veckan tyckte att jag var lite löjlig. "Hö-hö-hö, mammors oro, den vet inga gränser," sa han och flinade till sin läkarstudent. Sen ultraljudade han mig och berättade att bebisen var perfekt. Men hur fan ska jag veta det. Om jag hade råd skulle jag ha en egen ultraljudsapparat hemma bredvid sängen och kolla statusen varje morgon innan jag klev upp. Men så är inte läget.
Och medan jag kollade in vad min bebis hade, eller inte hade, mellan sina små miniben raljerade läkaren vidare om att detta minsann var en sladdis. "It's a släddis," förklarade han för läkarstudenten från det internationella utbytesprogrammet. "A släddis is when you have some children and then...you have some other children." Och studenten hon log så vänligt, som att hon förstod precis vad han snackade om, samtidigt som hon nog konstaterade att det här var en undersökning hon kunnat hoppa över och ändå klarat sitt slutprov. Liksom.
Men rent inofficiellt så är jag glad. Över sparkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar