De säger att var söndag idag. En dag som försvann helt på kortis. Men jag älskar när jag är så där löjligt mammaeffektiv. Kom hem nån gång efter nio och när jag har varit hemma i tio minuter har jag stekt pannkakor till Gustavs matsäck, städat ett kök, plockat fram kläder till alla, duschat och ordnat nån sorts middag.
Men det är ingenting. Dagens hjälte är Olivia. Shit vilken klippa hon är, våran tonåring. De andra hemstickade handbollsmammorna får tycka att hon är hur läskig som helst. Ooooh, hon blonderar håret och hon har bergis stringtrosor och 500 msn-kontakter. Ja okej. Men hon ställer upp och barnvaktar som ingen annan. Johan har varit borta och jourat i princip hela dagen och jag har jobbat 8:30-20:30. Jag har jobbat tolv timmar med att ta hand om två små speciella barn. Olivia har gjort samma sak. Det är inte hennes ungar, hon har inte skaffat dom. Det kunde hon ha skrikit och slängt igen sin dörr och spelat dödsmetall därinne. Men det gör hon inte. Hon har handlat med dom och lagat mat och tagit med Gustav på första fotbollsträningen ("Jag tog kort åt dig om du ville se när han spelar.") och tusen andra saker som jag inte ens vet om. Och de har säkert varit hur painiga som helst. För det är dom. Men de sover när jag kommer hem och Olivia står där och ler. Och säger, äh det var ingen fara när jag säger tack, tack, tack och förlåt, förlåt, förlåt att det blev så lång tid.
Tacksam. Tacksam är jag.
Och kortis. Kortis är fortfarande kortis. Det tar vi en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar