En grej som verkligen kan ta ner en på jorden efter en sån där själavårdande stund i skogen, det är att helt oanandes kliva utanför sin grind i sitt lilla område. I sin vänstra ögonvrå anar man en rörelse, vänder huvudet och vilar ögonen på ett gäng grannar beväpnade med krattor och skyfflar. Samtidigt som man känner sig bevakad från höger. Man vill inte titta dit, men det går inte att undvika nu, det är försent. Sakta vrider jag mig ner åt höger, samtidigt som en otäck tanke börjar ta form nånstans i bakhuvudet, det var något om den 26e som jag skulle komma ihåg, och där nere i gränden står dom. En till samling sop- och krattbärande människor.
De är alla mina grannar och de vill mig illa. Det är städdag idag. Och jag och min familj är desertörer.
Det var solglajjer på och så gick jag iväg mot bussen. Don't look back, Malin, sa jag till mig själv. You can never look back.
2 kommentarer:
Hm, varför var jag inte med i bilden, jag brukar ju alltid va på Klevberget när det är städdag!! Dom måste undra vart den irriterande lille Peugotten som alltid står ivägen för sopningen tagit vägen!//NORPING
Shysst att du börjat blogga igen förresten, no pressure over capuccino lixom, men ändå!
Skicka en kommentar