Nu ska jag försöka att inte vara bitterfitta en liten liten stund. Jag framstår kanske inte alla dagar och alla stunder som en fågelsång-loving-kinda-brud. Men det är nu lördag morgon och jag har för en stund sen haft en, i det närmaste, religiös upplevelse i skogen. Nej, "Religiös" gav mig mig nu någon sorts oskön Agneta Sjödin-vibb. Men ni fattar. Det var en fin och fridfull stund.
För det är ju det här med solen och våren. Man blir ju som sjuk i huvudet. På ett helt bra sätt.
Jag vaknade tidigt i morse. På inga sätt tyngd av post-alkoholintag. (Inte för att jag brukar göra det alla andra dagar och därför behöver understryka det, men det var fredag igår och hey, fredag är fredag. Men Johan har jouren och jag är sympatisk).
Så, anyways. Jag vaknade tidigt och det var sol sol sol utanför mitt fönster. Inte från en fläckfri, poetisk, Montana-blue himmel som vi haft ett par dagar, men ändå. Sol när man vaknar. Finns inga piller som slår det.
Frukost och tecknat till barnen. Tvättade håret och gjorde en trashig men väldoftande frilla. Så tog jag mina hundar och gled iväg. Det är, i sanning, en sömnig liten håla vi bor i. Men det har sin charm såna här lördagmornar när man kan gå ut utan att se, höra eller på annat vis störas av en enda levande själ. Det är skönt ibland. (Eller så kan man leka att man är den där snubben i 28 Dagar Senare som vaknar upp ur koman och bara hey, vart tog alla vägen?! Fast utan mördarzombies).
Så vi gick i skogen, jag och mina djur. Och fan vad det var fridfullt. När det enda man har att lyssna på är en P1-konsert av fågelsång, solen skiner genom träden, det är helt stilla, förutom kanske nån random duva som lyfter från en gren och takes off med tunga vingslag och det doftar som nästan-sommar då är det liksom läge att sätta sig på en sten. En solig jäkla sten och blunda ett slag. Det är som att snabbladda sig. Och i min bok är det bättre. Bättre än terapi. Bättre än droger. Bättre än jesus och alla hans kompisar. Och precis vad jag behövde.
Så möter jag en tant. Med två lösa golden. Jag som i regel hatar andra hundägare är så uppfylld av mitt moment att jag bara ler. Och vi hälsar så glatt. Så som bara främlingar i skogen gör. När de är i renaste kontakt. Med sin inre Agneta Sjödin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar