Idag blev jag uppringd från skolan för första gången sen Gustav började där för fyra år sedan. När en okänd människa ringer, och med härjad röst presenterar sig som lärare på skolan far hjärtat genast upp i halsen.
Hon berättade att Gustav hade problem med halsen, svårigheter att svälja och när de nu tittade i halsen på honom kunde de se att där satt fast något. Som inte hörde dit.
Jag släppte det jag hade för händer och hastade dit. Inte utan duktigt med skuldkänslor i kroppen. Gustav har klagat på besvär med att svälja under en längre tid och vi har skyllt på tics-aktigt beteende sen han satte i halsen för ett tag sen. (Skuldkänslor helt i likhet med de jag upplevde då jag lät min dotter gå med brutet nyckelben utan att märka något...)
I skolan satt han på en bänk och såg lite lagom härjad ut. Och i halsen, i det lilla utrymme som fanns kvar mellan två stora körtlar satt en vit klump som definitivt inte hörde hemma där och som måste varit väldigt obehaglig.
Men nu var det, som tur är, ingen fara. På vårdcentralen visade det sig att Gustavs ena halsmandel växer lite konstigt, runt sig själv på något vis, så att där blir en liten ficka. En ficka där det lätt kan fastna någon matrest som sedan växer sig till stora bakterieansamlingar. Äckligt värre. Men skönt för Gustav när det väl var färdigrensat och han hade svalget fritt igen.
Det är spännande att vara mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar