Elvira, jag och Fredrik gick spåret idag. Alltså elljusspåret här uppe i skogen. Elvira ville plocka en blombukett.
Vi tog vår tid. Spankulerade fram i godan ro, jag och Fredrik först, Elvira en bit bakom. Var tredje sekund ropandes en ny fråga. Var finns det lila blommor? Vad är det här för sorts blomma? Är den här fridlyst? Kan ni aldrig vänta på mig? Och så vidare.
Ungefär på mitten av spåret gjorde hon en liten avstickare från vägen. Hon gick iväg på en liten stig ut i grönskan för att plocka några gullvivor hon fått syn på. Freddan och jag väntar på vägen och när hon är på väg tillbaka till oss böjer hon sig plötsligt ner på stigen, som för att plocka upp något, och sen skriker hon rakt ut i högan sky. Min instinktiva tanke är att det är en geting som skrämt henne, min dotter har en oerhörd fobi för flygfän. Men så kommer hon springande mot oss. Och hennes lilla mun skriker ut det allra värsta av ord i mitt eget vokabulär. Orm.
Jag skulle gladeligen ge mitt eget liv för mina barn, så låt oss alla hoppas att det är aldrig är just ormdöden de ställs inför. För jag är inte kapabel att göra annat än att springa åt motsatt håll.
I det här fallet har Elvira gått på stigen, fått syn på något på marken som ser ut som en festlig pinne och utan att tänka mer än så böjt sig ner och greppat tag om föremålet. Och det är först när hon känner att den är mjuk, kall och slemmig (som hon senare kom att beskriva den) som hon börjar ana oråd och skrikit ut sin förskräckelse.
I det här fallet handlade det om en liten barn-orm, och framför allt så var den död. Men det ska jag säga, att för en sjuklig ormfobiker (som närt en ny sådan vid sitt bröst) så var det tillräckligt otäckt.
Orm alltså. Jävla sattyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar