I en tid då man sedan länge avskaffat barnaga och filar på likabehandlingsplaner för att motverka trakasserier av alla de slag är det för mig obegripligt att man fortfarande tvingar små pojkar att vara stjärngossar i luciatåget i skolan.
Ända sedan Gustav drog nitlotten som sådan har han haft ångest inför den här dagen som var idag. Visa mig den åttaåriga grabb som med stolthet tar på sig vit klänning, pappersstrut på huvudet och en blompinne i hand. Och ställer sig på scen. Jag tycker inte att det är schysst. Det var inte direkt med fjäderlätta steg och solsken i blick han knallade in i klassrummet för att byta om nu ikväll. Helst av allt ville jag ta med honom därifrån, säga, Vi skiter i det här Gustav - du är inte förtjänt av den här förnedringen. Men det gjorde jag ju inte. För att ibland anstränger jag mig, biter mig i tungan rent av för att vara som en rätt och riktig förälder.
Så han fick gå med i tåget. Och jag tänker att det är väl lite av en välsignelse för de här stackars stjärngossarna att de alltid får stå längst bak. Bakom söta bulliga tomtar och gapande tärnor så att det enda man ser är topparna av deras strutar och inte deras blossande kinder och skamsna blickar.
Det var ett fint luciatåg. De sjöng vackert allesammans, ingen lika högt som Elvira i publiken men ändå, och vi kom som i lite stämning trots allt. Och jag älskar min son, vad han än tar på sig - det handlar inte om det. Jag vill bara att han ska vara trygg, stark och säker i det han tar sig för, och jag vill tro att det är ingen i dumstrut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar