Det är en synnerligen slow söndag. Jag roar mig med hjärndöda nätspel och spotify samtidigt som jag funderar en del på det här med pojkar, flickor och det ständigt aktuella genustänket.
Nyligen läste jag om en förskola där man utgav sig för att ha genus och jämställdhet som grundpedagogik. Detta yttrade sig på så vis att man aldrig talade om "flickor, pojkar, han eller hon". Det ansågs lika rasistiskt som att dela in barnen i rasgrupper. Istället använde man sig av samlingsbegreppet "hen", ett könlöst ord utan inbyggda värderingar. Man menade att vi förhåller oss olika till barn, redan från spädbarnsålder, beroende på om de är pojke eller flicka och på så vis skapar vi helt olika förutsättningar för barnen. I livet. Redan från start. Att könsneutralisera barnen gav dem, så att säga, öppet spelfält att helt skapa sina egna förutsättningar. Man klipper könsbojorna och skapar kull efter kull av trygga och fria "hen".
Jag vet inte jag. Även jag arbetar på förskola och bör väl väga mina ord på guldvåg här. Men jag finner detta en smula extremt och undrar för mig själv, bara för mig själv, var man hjälper och, gud förbjude, var man kanske stjälper rent av. Jag är stolt över att arbeta på en förskola som erbjuder en pedagigisk miljö som inte är riktad vare sig till pojkar eller flickor, utan till barn, utifrån deras individuella förutsättningar och förmågor. Men, som pedagog blir jag heller inte straffad eller tittad snett på om jag kallar ett barn för lilla gumman/gubben, jag lär inte barn att kalla varandra för "hen" och jag skriver om inte om traditionella barnvisor till könlösa diton. Och det tycker jag är helt okej.
På Facebook blev jag inbjuden att dela i en bojkott som skulle ta plats igår. På löningslördagen. Bojkotten riktade sig mot barnklädeskedjor som säljer så kallade "könsmärkta" barnkläder. Dvs rosa kläder med prinsessor på till flickor och blå kläder med bilar på till pojkar. Dessutom hade en mamma med måttband (och mycket fritid?) ägnat sig åt att mäta barnplaggen på Lindex och kommit fram till att pojkkläder i regel var ett par centimeter större än flickditon. En storm reste sig ur denna insikt. Från klädkedjan svarade någon, mindre genomtänkt kan man kanske tycka, att detta kom sig av att pojkar rörde sig mer än flickor. Naturligtvis är detta galet, visst finns det även flickor med spring i benen. (Är det någon skillnad som bör göras mellan pojk- och flickkläder så är det en knäförstärkning på pojkars byxor, för ingen, ingen kan komma och säga att flickor sliter byxknän som pojkar).
Detta ledde alltså till bojkotten som hetsades fram genom landet med hjälp av bloggar, mediaintresse och inte minst Facebook. Jag tackade nej till den här inbjudan. Jag skulle inte shoppa igår, jag undvek alla sorters barnklädesaffärer. Men faktum är att till och med på Konsum för man en del barnplagg. Vissa rosa, vissa blå. Sortiment efter efterfrågan, tänker jag. Och på upprorets hemsida kunde jag inte låta bli att lämna en kommentar. "En annan jobbig grej; det här som händer i Libyen. Om man ska vara tråkig och sätta saker och ting i perspektiv." Så skrev jag. Jag fick, tror jag, två gillanden. Båda av pappor. Sen var det en getingsvärm av upprörda kvinnor som kastade sig över mig och min enfald. Men det må vara hänt. Bojkotten är över och jag tänker att vi alla går vidare med livet.
Så idag hittar jag vi länk från en av mina favoriter, en ny blogg. En oerhört populär sådan. Hon inreder och bakar och lagar mat, den här kvinnan och verkar mysig ocg trevlig på alla sätt och vis. Utöver detta är hon även feminist får man veta. Hon delar med sig av allsköns detaljer till sina bloggläsare.
Alldeles nyligen fick denna kvinna ett barn och intresset för detta verkar oerhört och hon väljer att utifrån detta göra ett tydligt statement genom att inte tala om barnets kön. Barnet visas på bilder klädd i regnbågens alla färger, men vad spelar det för roll vad den har för kön, undrar hon. Det är en unge och den är frisk. Bra så.
Och jag spelar vidare i mitt hjärndöda bubbelspel. Tänker att det är så man får ett genustänk att framstå som absolut ointresse av, och likgiltighet inför, sitt eget barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar