Det är fnissigt och efterhandspinigt att lyssna igenom blandskivor som jag satte ihop till Fredrik i forntiden. Innan blev ihop och bara var arbetskamrater. Vi bytte en del musik på den tiden. Jag har ju i och för sig alltid spridit mitt countryevangelium till höger och vänster, men Fredrik är ju liksom lite högfärdig så jag försökte blanda upp hästjazzen med andra grejer.
Det är såna blandningar jag rodnar över nu. När jag inser hur dåligt jag kände honom. Håkan Hellström bjöd jag honom till exempel på. Och Takida. Vilket är precis samma sak som att bjuda en vampyr på vitlök.
Fast jag kan inte dra mig till minnes att han klagade.
1 kommentar:
Min mamma har lärt mig att inte klaga på gåvor. Det kan uppfattas som otacksamt!
Skicka en kommentar