Under hela min komatösa sänglägesdag har jag haft en del ångest inför att klockan ska bli 16:00. 16:00 tisdagar är vår nya tvättid. Tyvärr även om man ägnat natten åt kräkaktiviteter och inte åt sömn alls.
Men jag laddade, och fem i fyra tog jag sats. Det går snabbt, intalade jag mig själv, snabbt ner och ladda maskinerna och sen fort hem igen och återgå till svagheten.
15:58 var jag nere och inser att två av de tre maskinerna i min tvättstuga snurrar. I hörnet sitter en otäck gammal gubbe och stirrar och mellan de både tvättutrymmena irrar en minst sagt ofräsch medelålders kvinna. Hon approachar den tredje tvättmaskinen med en flaska sköljmedel och börjar fylla på i facket ämnat för sådant. Jag dyker in med mina tvättkassar och frågar om hon är medveten om att den här tvättstugan är min från klockan fyra. "Ja, ja. Fira, fira," svarar hon med nån sorts ryssbrytning samtidigt som hon startar maskinen som ställer sig på 53 minuter. De andra två har tjugo respektive tjugofem minuter kvar.
Ja, det var en jävla soppa helt enkelt. De två hade ockuperat båda tvättstugorna på andras bokade tid, samtidigt som de mumlade om att de inte ens bor här i området och hade sin bil uppkörd ända fram till dörren och nåt helt vansinnigt mycket tvätt med sig. Your average fultvättare alltså. Och där stod jag och väntade, skitförbannad, sjuksvag och på gränsen till gråtfärdig. Det gick inte att resonera alls med de här människorna. Och deras tvättmaskin vågade jag inte stänga av förrän Fredrik hade kommit till undsättning. Min riddare. Som nu tar hand om tvätten så att jag kan fortsätta vara klen. Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar