Min tatuering på ryggen har kliat som en mf:er, men nu finns där bara en enda skorpa kvar som jag tippar kommer trilla bort any day now.
Tänker på det här med gaddning. Det här var min tionde, men jag har aldrig förut gjort någon som tagit mer än typ 40 minuter att färdigställa. Den här blommiga skallen tog nästan fem timmar. Och det kan jag säga, att de första tre timmarna var inga problem alls. All linjedragning var absolut hanterbar. Men sen, när det skulle fyllas färg i redan trasig hud, då blev det en del bitande i kinden och naglar i underarmarna. När Fredrik ville vara rar och hålla min hand i det här läget, och jag svarade genom att slå bort hans hand och inte ens titta på honom, kände jag hur hela grejen påminner lite om en förlossning. Man glömmer bort mellan gångerna hur ont det gör. Tills man väl befinner sig mitt i det. DÅ minns man. Någonstans i skedet vill man bara dö för det känns som en rimlig utväg och ren befrielse.
Men när det är över då är man så sjukt stolt och nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar