För ett par månader sen kom det någon liten och gammal hemstickad tant hit, från Ekerö Bostäder enligt egen utsago. Hon hängde upp små dosor i vårt hem som skulle mäta radonhalten här. Någon sorts ventilationsfråga. I de lägenheter som fått sina badrum på nedre plan renoverade hade man påvisat lägre radonhalt, berättade hon. Fredrik, som är en lustig kille, frågade om det skulle snabbare att få badrumsrenoverat om det skulle visa sig att man hamnade över gränsvärdet. Det tyckte inte tanten var lustigt alls, och den chansen var inte att räkna med, det var klart och tydligt.
Dosorna skulle vi ha här under ett par månader och i början av februari skulle vi stoppa de små rackarna i en foliepåse och sen i ett förfrankerat kuvert. Allt detta lämnade hon här och jag tänkte för mig själv att februari är en hell of a long way away, och risken var väl inte överhängande att vi skulle komma ihåg det här.
Mycket riktigt. I förra (eller kanske förrförra?) veckan ringde radontanten på min mobil och efterlyste sina dosor på ett inte allt för trevligt sätt. Jag lovade naturligtvis att genast springa iväg och posta dom. Och sen hände något annat...
Imorse när jag klädde på mig fick jag syn på den ena dosan som hänger på baksidan av vår sovrumsdörr. Jag fick lite panik och samvetskval gentemot tanten, samlade ihop dosorna och la dom i hallen.
Kanske hade jag även postat dom idag. Om jag bara hade hittat kuvertet och foliepåsen. Har faktiskt ingen aning om var de är någonstans. Och vilken stund som helst ringer arga radontanten igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar