11

Idag var jag i Vällingby och tittade när Gustavs innebandylag mötte Hässelbys dito. Det var väl kanske ingen superhärlig upplevelse och jag frågar mig själv var någonstans, och när, man drar gränsen mellan att spela för att det är roligt och att spela på liv eller död.
Skås killar spelar uppenbarligen av den första anledningen, för att ha roligt. Men har tränare som är jättesnälla och mysiga och låter grabbarna spela lite hawaiistyle, lite som dom vill. Ibland flikar man in lite ursäktande att, "Vet du vad Kalle, om du vill kan du ju kanske hålla dig lite mer på den här sidan av planen och låta den andra forwarden sköta sin sida?"
Och alla ska få pröva alla positioner. Om de vill. Idag skulle Gustav få pröva att vara målvakt, och jag förstår ju att han har godkänt det här själv, trots att han aldrig hunnit träna något som just målvakt. Men det är festligt och mysigt och alla ska få vara med och de sätter honom i mål, trots att han är skotträdd och inte den mest reaktionssnabbe killen i världen.
Självklart ska han få pröva! Det tycker jag också. Men kanske skulle man ha valt ett annat första tillfälle att göra detta än just det när man möter Hässelby. För i Hässelbys 01-lag, där har man slutat att spela för skojs skull sedan länge. Där spelar man för livet. Och för den aldrig tystnande kören av gapande innebandyföräldranazis på bänken.Varför i hela världen skriker de sådär? Är det inte tränargruppens ansvar att tala om för ungarna på plan hur de ska bete sig? Det var i alla fall vad jag talade om för den vansinnigt irriterande och högröstade kvinnan intill mig. Mellan oss satt en man av afrikanskt ursprung och när våra killar började tappa i matchen då förklarade han för mig att vi behövde ropa mer. Då skulle det gå bättre. Men då var jag redan förbannad och talade om att jag tyckte att man som förälder gärna får heja, men i övrigt bör man hålla käften och lämna coachandet till tränarna, det är trots allt deras uppgift. Tycker man sedan att man har överflöd av goda åsikter då kan man kanske ansluta sig som assisterande tränare och då få sitta på planens andra sida.
Mannen i fråga hävdade att han höll med. Den gapande tanten blev sur. Men också tyst en stund och det var allt jag begärde.

Sådär hugger jag naturligtvis bara när jag känner att någon gör orätt vid mina barn. Och lek & lär-laget Skå blev idag fullkomligt manglade av liv & död-Hässelby. 14-0 är inga roliga siffror. Särskilt inte om man är killen som står i mål med tårarna rinnande bakom masken, tittar bedjande på sin mamma och ber henne, "Snälla, ta bort mig härifrån."

Då glömmer jag allt vad gott och trevligt uppförande heter. Kan bara hoppas att vi alla är en erfarenhet rikare efter denna dag.