I vårt hushåll finns ingen diskmaskin. Så vi diskar alltså för hand. Alltså så som människan diskade förr i tiden, när månen var ung, som Freddan skulle sagt.
En hel del diskande blir det. Vi är ju stundom ganska många i huset och det finns alltid, alltid disk att ta hand om. Och det går bra. Det funkar. Men jag har en tvångstanke (eller ja, en av många). Varje gång jag drar med disksvampen runt insidan av ett glas tänker jag på hur otäckt det skulle vara att någon göra så och upptäcka att glaset är trasigt. Hur fantastiskt svårt man skulle kunna skära sig.
Någon gång var idag. Ett av de här fina, men ack så värdelösa, barn-ikea-glasen hade gått sönder i diskhon och jag märkte det inte förrän jag skar mig längs pekfingret just när jag drog med svampen runt dess kant.
Det blödde rätt duktigt. Jag har ingen diger historia av skärsår och har faktiskt aldrig sett blod bubbla genom plåsterplasten. Skäms inte att säga att jag fick sätta mig en liten stund innan jag diskade klart.
Så nu är min högerhand dubbelt skadad. Igår fick vi nämligen göra hjärtkompressioner på docka under den tid det faktiskt skulle ta en ambulans att ta sig till oss. Exakt samma tid som det tar att få ett fett brännsår på handloven visar det sig .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar