Jag ger er fem stycken iakttagelser.
Vi är föräldrar. Vi har fött och fostrat barn, och på dessa tjatar vi mångt och mycket om mobilhyfs. Man stänger av sin mobiltelefon i stunder då den inte bör störa vare sig telefonägaren eller dess omgivning.
Ändå är det då förbluffande hur många mobiltelefoner som ringer i ett sådant här sammanhang. Det syntes mig självklart att stänga av ljudet på sin telefon innan man stiger in i den här lokalen. Men jag har fel. Det börjar med en synnerligen högljudd ABBA-telefonsignal-låt och vederbörande rusar hukande och rodnande ut ur lokalen med telefonen tryckt mot örat. I det här läget kan man tycka att andra som "glömt" stänga av sitt ljud kan bli påminda om hur pinsamt det kan bli i ett sånt här läge. Men nej. Det tar fem minuter sen ljuder Nokias allra äldsta och mest klassiska ringsignal genom matsalen och dränker ljudet av rektorns röst. Nästa skamsna mellanstadieförälder lämnar lokalen smygspringande. Och sådär håller det på.
Lokalen är breddfylld av stolar. Dessa signalerar tydligt till besökarna att man önskar oss sitta ned på dessa. Dock lämnas en yta i lokalens mitt tom.
Vi kvinnor, mammor, är som brukligt representerade i majoritet över männen. Men här finns ändå ett gäng pappor, och här sker en märklig uppdelning oss kön emellan. Mammorna bänkar sig i stolsraderna, medan papporna stannar stående i lokalens mitt. Där ställer man sig i klunga, manlig grupp, i en klassisk pappa-på-föräldramöte-pose. Det är när man står med benen brett isär, armarna i kors över bröstet och huvudet bakåtlutat och stirrandes med en misstroende uppsyn. På detta vis signalerar man tydligt att; hey, jag är pappa, jag är här, jag är trots att jag egentligen inte vill, och ni kan säga vad ni vill där framme - jag tror inte på ett smack.
Sockerkaka. Utanför matsalens ingång har föräldraföreningen dukat upp ett fikalångbord. Man serverar kaffe. Mot bruklig penning. Med bruklig sockerkaka. Min tanke stannar flyktigt vid de där sockerkakorna. Att bjuda sockerkaka till försäljning är som att förflytta hela tillställningen bakåt i tiden. Sockerkaka är ett ting av det förflutna. Vem äter sockerkaka? Vem bakar sockerkaka? Utöver föräldraföreningar.
Det är tydligt att man inom skolans organisation har förberett det här mötet noga. Man har en tydlig powerpoint-presentation som man följer noga. Men varje gång en fråga ställs, en fråga som viker av från den stakade vägen, då är det så tydligt hur man fryser i skräck där framme. Man är ett rådjur i strålkastarljus.
Det är synd. Man kan tycka att det torde vara självklart att samlar man tre årskurser föräldrar i en och samma lokal och bjuder ordet fritt då öppnar man den otäcka säcken av hets, hets, hets.
Till sist. Så vitt jag vet har vi fritt skolval i Sverige. Man är fri att söka sina barn till den skola man så önskar. Och är man missnöjd så till den milda grad att man måste hugga på allra minsta given information, gällande allt från vaktmästarbemanning till upplägg av utvecklingssamtal, då tycker jag att det är på tiden att ta sitt pick och pack och nyttja den möjligheten.
Och nu. Nu släpper jag det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar