FREDRIK OCH INSOMNANDET

Fredrik vidrörde det här ämnet i sin blogg för ett tag sedan. Hur han beter sig. När han somnar.

Det är såhär med min sambo, att ibland beskyller han mig för att bete mig som ett barn. Och det är naturligtvis tacksamt då han har ett par år upp på mig. Jag är, i förhållande till honom, naturligtvis inget barnarov, men lite äldre är han. Plus det här med att jag har en nära relation till min mamma. Det ligger nära till hands, kan man säga, att reta mig för omoget beteende.

Därav detta publika konstaterande från min sida. Om hur det faktiskt finns stunder då även den mest mogna av de mogna beter sig som ett litet litet barn.

Vi ser en del på film och tv-serier i dvd-form, jag och Fredrik. Han är en cineast av rang och var och varannan dag dimper det ner paket i brevlådan med grejer som han beställer hem. När det gäller att "titta ikapp" ligger vi alltid ett par steg efter, men detta är ett kärt problem. Att ha för mycket att titta på.
Kvällarna ägnas då naturligtvis åt en hel del filmtittande när barnen sover, eller för den delen när vi är ensamma här.
Ibland är vi på topp och kan ligga vakna och titta långt fram på småtimmarna. Ibland är jag trött och somnar vilket leder till ett stillsamt konstaterande om att, okej Malin sover, dags att stänga av och gå till sängs.
Men ibland, ibland händer det sällsamma, det oförutsedda, det-som-ingen-talar-om. Att Fredrik somnar först.

Detta är en fars i sig.
Jag vet alltid när det är på väg att hända. Det hörs på andningen, det hörs på tystnaden, det känns i hela rummet. Allting vittnar om att Fredrik sover. Allting utom Fredrik själv.
Så jag sträcker mig försiktigt mot fjärrkontrollen för att stänga av. I det här ögonblicket sker en av två saker. Antingen far han, i sömnen, ut med handen och greppar min. Alternativt rycker han till och frågar bryskt vad jag håller på med.
Jag förklarar då milt att jag är i begrepp att stänga av tv:n då han ändå sover och det är tråkigt om han ska missa någon del av filmen. Ni förstår själva vad som händer nu. Han hävdar med bestämd, och faktiskt ganska otrevlig, stämma att han inte ALLS sover. Han ANDAS bara.
Okej, visst, säger jag och lutar mig åter tillbaka. Och så räknar jag stilla sekunderna. Till fem ungefär brukar jag hinna innan de susande och snarkande andetagen åter fyller rummet. Överröstar ljudet från tv:n rent av.

Den här gången är jag mer bestämd när jag rycker fjärrkontrollen och stänger ner vad än det nu kan vara vi tittar på. Då far han upp, min rara man, som i affekt rusar han upp och slår av strömbrytare och släcker lampor med eftertryck. Han gör det klart för mig att det var ju tråkigt att jag stängde av och jag visst verkar trött och vill just SOVA av alla löjliga ting man kan ha för sig. För han är minsann inte det minsta trött.

Så kastar han sig i säng. Och bredvid ligger jag och räknar återigen sekunder. Till tre brukar jag hinna innan han når den djupa REM-sömnen. Han sover. På en fyraårings motvilliga vis.

Kvar ligger jag. Och tänker på hur tråkigt det är. Att jag var så trött.