För snart en vecka sedan skrev jag det HÄR inlägget. Om Fredrik och hur han beter sig när han somnar. Jag var mycket nöjd med min text. Den är både träffsäker och välskriven tyckte jag.
Fredrik...ja, han var väl inte jättelycklig. Nog kunde han väl erkänna att min text låg oerhört nära sanningen, men att basunera ut det för världen på så sätt som jag gjorde - nja, det var ett hårt slag.
Än värre blev det när vi träffade min pappa på Gustavs kalas och pappa inleder med att säga till Fredrik,
"Hörru du Freddan! Jag vill snacka med dig. Jag hör ryktas om att du behandlar min dotter jääääävligt illa om kvällarna. Sånt där vill jag inte veta av, det ska du ha klart för dig!"
Ja, ni kan tänka er. Det blev ett jäkla liv helt enkelt.
Sen dess har han legat lågt, min käre man. Bidat sin tid, skulle man kunna säga. För inte trodde jag väl att jag skulle gå ostraffad ur den här striden. Att mitt inlägg skulle få gå obemärkt förbi. Jag känner honom bättre än så.
Så idag. Idag kom tillbakakakan jag väntat på. I sin egen blogg ger han sig på min ansiktsbehåring. Jag tar slaget som en man, kryper tillbaka in i grottan för att bida tid i min egen tur. Och kanske, kanske är det så, att ett bloggkrig, om än av kärleksfull karaktär, i och med detta har startat. Eller så är det helt enkelt bara ett sätt för våra bloggläsare (och övriga medmänniskor) att få se sidor av oss som vi själva inte stoltserar med. Det är ju för all del sånt man har sin partner till.
Och den som vill läsa om polisongmobbningen kan göra det HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar