Min blogg är synnerligen opolitisk. Så som jag själv är. Att det snart är val skulle kunna gå mig helt förbi om jag bara lät det. Jag vet inte vad jag ska rösta på, eller ens om jag ska göra det. Och det tycker säkert många är skamligt, nu när vi kvinnor tillkämpat oss rösträtt och allt. Då ska man väl ta vara på det. Man ska utöva sin rätt och just min röst är så vansinnigt viktig osv. Ni får stena mig bäst ni vill. Det rör mig inte i ryggen. Lika lite som själva valrörelsen.
Jag kan faktiskt ínte minnas att jag röstat mer än en gång. Då var jag nyss fyllda arton och tyckte att det var lite spännande. Jag röstade på Vänsterpartiet, det kändes fräckt och up-yours-it. När jag berättade det för Fredrik häromveckan började han skratta och tjoa om att han hade en kommunist i sitt hus.
Det har han inte. Han har en "ingenting" i sitt hus. Som, i bästa fall, går till vallokalen och blundar och pekar. Eller tar hjälp av den där fotbolls-VM-bläckfisken. Den verkar ju ha koll på läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar