Ni vet ibland, vid vissa oerhört sällsynta tillfällen, då alla omständigheter, både yttre och inre är precis rätt, och tillsammans skapar det perfekta ögonblicket. Det händer inte ofta, men för en stund sedan, i skogen faktiskt.
Där jag ångade fram, samtidigt som solen stod precis ovanför trädtopparna och strålarna silades genom vårgröna grenar ner på den dammiga marken framför mina fötter. Myggor och fjärilar dansade i solljuset och liksom ledde min väg framåt. Skogen doftade så som skog bara gör när den befinner sig precis i skiftet mellan vår och sommar. I öronen hade jag Jennifer Nettles smekande stämma då hon sjöng om The very last country song, som fick mig att bara tänka på saker som gör mig glad just nu. Och bara gå. Gå. I min alldeles egna lilla bubbla.
Men så, lika snabbt, var stunden förbi, när jag ruskades tillbaka till verkligheten och insåg att jag inte alls var ensam i världen. En helt vanlig Stenhamraman kom lufsandes emot mig. Höjde handen och sa hej-hej. I samma ögonblick som i-poden svek mig och shufflade fram Lena Ph.
Och där var det - ett alldeles perfekt ögonblick som aldrig någonsin kommer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar