ORM

Annars när jag går där i spåret tänker jag bara på en enda sak. Den enda saken jag absolut inte borde tänka på - men det är ju så hjärnan funkar när den är som bäst.
Jag tänker på ormar, naturligtvis. Eftersom jag är fobisk och sadistisk och har fått för mig att jag läst att det är ormår i år.
Jag försöker att fästa blicken på en fast punkt rakt fram men det är ju helt hopplöst. Jag scannar vägen framför mig och båda dikeskanterna konstant - huvudet går som en spole fram och tillbaka. Hela tiden förväntar jag mig att få syn på någon sorts dödsorm vid mina fötter, redo att attackera. Allra mest förväntar jag mig att få syn på en på de två två ställen där jag förr i tiden faktiskt sett ormar. Vilket egentligen är helt ologiskt för skogen är stor och oddsen för att jag skulle stöta på en på exakt samma plats är väl sådär.
I huvudet hör jag oxå samma röst malandes. Steve Irwins röst. God rest his soul, men han finns med mig. För min inre syn rusar han fram, den sjuke fan, till en dödsorm av valfri sort och omfamnar den. What a beauuuuuuty!! hojtar han samtidigt som han ömt smeker besten. Just look at her! She's magnificent! Beauuuuuuutiful! And look at these fangs - these razorsharp, deadly poisondripping fangs! Can you imagine these gloooorious fangs just diggin thru your flesh?!

OM jag kan? Om jag kan. Fast det fina med mig är ju att jag skulle vara död långt innan ormen ens hann bita mig. Eftersom jag drabbas av lättare hjärtstopp varje gång jag ser en krokig pinne vid sidan av vägen.

Funderar lite på var den här paniska rädslan kommer ifrån och minns ett tillfälle i min barndom. Då jag och mamma var nere vid kraftledningsgatan i Färjestaden och plockade vildhallon. Jag var var väl mest gnällig och rastlös, som jag verkar ha varit oftast när jag var liten - tur att det gick över. Anyways, jag hade ledsnat och ville gå hem samtidigt som mamma försökte köpa tid. Hon sa, och jag minns detta ordagrant fast att det är över tjugo år sedan - Gå och plocka hallon därborta vid den stora stenen, eller bara sätt dig där och vänta.
Men jag vägrade. Jag grinade väl och hade mig och hon gav till sist upp och vi gick hem. Men när vi passerar den stora stenen hon velat att jag skulle sätta mig på ser vi att på den ligger världens största huggorm och solar.

Och jag tror att det var guds plan för mig. Att jag skulle dö huggormsdöden där och då. Men i och med att jag var ett sånt förbannat gnälligt barn lurade jag gud. Jag snuvade honom, och ormen för den delen, på min egen död. Och ni vet hur det funkar i Final Destination-filmerna - man lurar inte döden. Så nu måste ju meningen vara att jag ska dö av nästa orm som kommer i min närhet. Så jag håller mig på avstånd, så att säga.

Mycket märkligt resonemang, inte sant. Jag tror ju inte ens på gud.