Imorse när jag vaknade vid halv nio tog jag mig direkt ut på en promenad. Det regnade (har regnat konstant sen vi kom) men luften var ljum och jag styrde kosan mot Håål och Katrineholmsvägen. Hade hoppats få se lite vilt, nån gammal gris eller hjort eller så, men det var helt dött på djurfronten. Halv nio på morgonen är väl typ eftermiddag i djurvärlden.
Så jag gick grusvägen bort i min ensamhet och lät tankarna vandra fritt. Det är en lyx i sig bara det. Jag var tvungen att sicksacka rätt duktigt runt alla de tusentals daggmaskar som i likhet med mig var ute och sträckte på benen.
Så började en tanke att ta form i mitt huvud. Att det är väl själva fan att jag är så vansinnigt rädd för de där små slajmiga rackarna. När jag vänt i Håål och var på tillbakaväg hade jag bestämt mig. Jag skulle välja ut en mask, jag skulle hänga den på fingret, fotodokumentera och sen basunera ut för världen att jag, Anna Malin M Dubois, faktiskt hållt i en maskjävel före 30 års ålder.
Så långt allt väl. Jag började spana efter en mask som uppfyllde mina krav och som såg minst gross ut. Det hängde mycket på färg kom jag fram till. Finns ju vissa som är helt lila och det känns fan inte okej. Den grisrosa varianten med många såna där tjocka skarvar på ville jag heller inte veta av. En mask som var rätt hudnära i tonen, det var vad jag var ute efter.
Jag kom sen på att jag behövde en lämplig liten pinne. En pinne för att lyfta själva masken upp från marken och till mitt finger. Man kan ju inte begära att jag ska plocka den från marken med fingrarna första gången jag över huvud taget ska komma i kontakt med marre. Nej, för fan. Easy does it. Så jag hittade en liten björkkvist i dikeskanten. Jag bröt av den och drog liksom med fingrarna längs pinnen. Jag hann känna att pinnen kändes slemmig men min registreringsförmåga var inte på topp så innan jag hann lägga ihop ett och ett tittar jag ner på min ena fingertopp och där sitter en liten jävla snigeljävel (känsliga läsare får ursäkta men jag svär bara såhär när det gäller slemmiga kräldjur och reptiler). Jag får omedelbar panik och slänger och viftar med handen så snigelsvinet far iväg åt helvete och jag söker frenetiskt efter nånting att torka handen på. Men det fanns ju förstås inget att ta till så under resten av promenaden gick jag liksom med högra handen en bit ut från kroppen och vägrade att titta på den slemkontaminerade långfingertoppen.
Och den där planen att plocka upp en mask. Den var inte längre aktuell.
3 kommentarer:
O detta från kvinnan med stort M i mamma. Som torkar näsor på löpande band och inte räds lite blöjbyten.
Men vad är väl snoriga näsor mot en liten mask. HI hi
Tack Kimbratt! Det var snällt. Men jag tar snor och bajs när som helst, bara jag slipper maskarna.
haha, jag dör. jag förtstår PRECIS hur du kände, fy fan va man e modig igentligen om man får för sig att göra något som mantycker är så äckligt och läskigt igentligen bara för att b evisa för sig själv.... Nästa gång, när du går på morgonpromenad innan 60- årsdagen, då kanske du lyckas... :-) kram på er!!
Skicka en kommentar