Min mamma är ju gift med världens snällaste man. Som en stor och genomgod nallebjörn är han. Göran. Han vill alla väl och är alltid snäll och rar. Finns till hands och ställer upp där hjälp behövs utan att någonsin kräva något tillbaka. Alltid är han på gott humör och sällan till aldrig blir han upprörd. Jag kan aldrig minnas att jag sett eller hört honom bli arg på någon eller något över huvud taget. One of a kind, så att säga.
Men så förra söndagen när vi umgicks en smula fick vi känna på Görans vrede. Tidigare på förmiddagen hade mamma och Göran, så som de alltid gör om helgerna, tittat på Nyhetsmorgon i TV4. Och tydligen gästades man den här speciella morgonen av trollkarlen och illusionisten Joe Labero. Jag har själv inte mycket övers för den mannen (men jag älskar storyn om hur han stal Alex Schulmans ytterrock...) men Göran var oerhört fascinerad. Han talade vitt och brett om Laberos fantastiska fingerfärdighet, myntflippande osv. Men så började samtalet glida över till det här med illusionerna. Tydligen hade den gode Joe "trollat" bort ett tåg. Det här gick över Görans förstånd och han började jobba upp sig och riktigt lacka ur. "Han trollade bort ett jävla tåg!" sa han. "Hur fan går det till?" Vi andra log lite och förklarade att han trollar ju inte bort tåget, det är en illusion. En synvilla. Men Göran blev bara argare och argare. "Ja, jag FATTAR ju att det inte försvinner. Men var fan är tåget då?! Kan ni förklara det? Va?! Först får man se det, men i nästa stund är tåghelvetet borta! Jag blir tokig! Hur fan gör han?!"
Vi andra satt tysta i soffan. Visste inte riktigt hur vi skulle möta det här utbrottet. Vi hade ju faktiskt ingen aning.
Men Göran, han ville verkligen veta var Joe Laberos tåg tagit vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar