När vi separerade, Johan och jag, gjorde vi en clean uppdelning av barnen, av vår tid med dem. Varannan vecka har vi Gustav och Elvira hos oss, fredag till fredag. Och det har fungerat bra. Man har sin vecka, sin tid, och man planerar för den. Sätter oerhört stort värde på den. Har höga förväntningar, det är så mycket man vill ha ut av den och snabbt går den. Vips så är den där lilla, lilla helgen borta och de fem korta veckodagarna har seglat förbi. Snabbare än någon hann ana. Och alla gånger blev det kanske inte sådär perfekt som man, i sitt huvud, hade planerat. Man ska ha fredagsmys, och allas förväntningar på det här fredagsmyset är höga. För man vet att det dröjer två veckor till nästa gång och därför ska den här kvällen bli så jävla bra.
Men så ballar det ur ändå. Någon är trött. Någon är grinig. Någon är både och, och på så vis blir det bara pannkaka av alltihop. Jag drabbas alltid av så vansinnigt dåligt samvete i de där stunderna, för att det är vår tid, vår korta tid, och den är så förbannat viktig. Jag känner mig usel när vi bråkar och tjafsar. Ofta känner jag att jag lägger mig med flit i dusterna, låter barnen vinna över mig, bara för att "mammatiden" inte ska slösas bort på bråk och dålig stämning. Ingen ska vara arg och ledsen - alla ska vara nöjda och glada. I en veckas tid. Ni förstår själva att det inte fungerar. I verkligheten.
Just nu är Johan bortrest. I över tre veckor får jag ha barnen hos mig. Det känns så fantastiskt lyxigt! Jag får ha dom hos mig utan att, på något vis, ha andan i halsen, rädd för att gå miste om något av allt det där som jag planerat i huvudet. Om det första fredagsmyset kajkar ur behöver jag inte grina över det, utan kan istället se fram emot nästa. Det finns tid för en massa oerhört glada och mysiga stunder, men det finns även utrymme för "Vad du är dum mamma!" och en del "Jag tycker att du kan gå till ditt rum och fundera på ditt beteende en stund". Det finns tid till att göra mycket, men det finns också tid till att göra ingenting under långa stunder utan att bli stressad och få dåligt samvete över det. Det finns tid till att låna ut barnbarnen till mormor en natt, något som jag annars är restriktiv med, det är min tid. Nu finns tiden, i massor, och jag njuter varje stund.
Tre veckor är lång tid. Självklart saknar de pappa. Och pappa skriver att han saknar barnen. Det förstår jag.
Den enda som för ett tag har allt, som inte behöver sakna något - det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar