Aftonbladet skanderar om "Schlagerfiaskot". Och det är att ta i lite kanske. Sveriges bidrag framfördes väl efter bästa förmåga, mer går inte att göra. Det var ett tufft startfält, även om ett par av bidragen som gick vidare kanske var aningen mindre välförtjänta än vad Annas lilla skulle ha varit. Men så är det. Det vilda-västern-röstas i Europa, hur kan man inte veta det? Än idag? Hur kan man bli förvånad?
Det är så vansinnigt lustigt med hur vi alltid räknar med att det ska gå bra för oss. Varenda människa tar för givet att det ska gå vägen för Sverige. Att banan är sopad för oss. Vi röstade fram ett ganska ovärdigt bidrag till den här finalen, och det får man sota för nu. Anna gick vidare en hel del på gamla meriter och sentimentala skäl. Vi vet att hon fick Idol-juryn att gråta med sin gitarr och sin sjal och sin darrande stämma. Vi vet att hon kämpade med sitt höga hårfäste i Idol men ändå inte nådde ända fram. Vi vet att hon hellre ville göra "sin egen grej" istället för kommersiellt crap. Vi vet att det var det hon nu gjorde i Melodifestivalen. Vi tycker då att hon ska få revansch gå vidare med sin finstämda bit. Vi ser en poäng och fin mening med det. Resten av Europa, on the other hand, har ingen aning om de här grejerna. Och de bryr sig inte ett smack heller. De ser en nervös liten flicka som sjunger mjukt om att hon vill gå sin egen väg här i livet. De tycker säkert att det är fint. Sen säger de tack, nästa! och gnuggar händerna över vulgopop, trallvänliga nonsensmeningar sjungen på ryssbruten engelska till beats man kan stampa i jordgolvet till.
Jag tror inte att vi någonsin kommer kunna slå oss fram i det här sammanhanget igen. Vi får inte vara med i klubben, så att säga. Men vi kan ju i framtiden göra vad vi kan för att komma så långt som möjligt. Till att börja med genom att inte längre låta folket rösta. För det är vi sannerligen rent usla på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar