Större delen av den här dagen har jag spenderat på Astrid Lindgrens barnakut. Elvira fick en rejäl smäll över bröstkorgen igår och efter en natt av bröstsmärta, ont i magen och ont vid inandning tyckte jag att det var värt att få henne kollad av en läkare.
Det är intressant med akutmottagningar. Här får man verkligen se föräldrars sämsta sidor. Av självklara anledningar naturligtvis, men tunnelseende är ju aldrig så uppenbart. Man ser bara sig själv, sin egen framfart i kön och, givetvis, sitt eget barn. Inget annat barn är så illa däran, ingen annan har fått vänta så länge, ingen annan blir förbisedd och försmådd av sjukhuspersonalen.
Jag hade talat om för Elvira att det skulle ta lång tid. Att andra barn kommer att vara sjukare och gå förbi oss i kön, att det inte finns något man kan göra för att snabba på det hela. Det är bara att vänta. Kanske borde jag haft samma samtal med de andra föräldrarna också. Men det hade nog inte hjälpt. De rusar in med härjad uppsyn, direkt fram till luckan. Kanske tänker de alla att om jag låtsas att jag inte ser den här "ta-en-nummerlapp-grejen" utan går direkt på luckan, då kanske jag slipper vänta!
Man slipper inte vänta. Man måste vänta. Man måste vänta länge. I flera olika väntrum. Först i intaget, där man får vänta på bedömning av sjuksköterska. Därifrån lotsas man vidare åt olika håll. Vi fick gå vidare till närakuten. Ny nummerlapp. Vi fick 39. Den stod på 36 när vi kom dit. De tre numren tog 2.5 timme. När det piper till och ett nytt nummer ropas ut ser man hoppet tändas i ögonen på vederbörande familj. Sedan stöter man på samma familj i nästa väntrum, dit man kommer efter nästa bedömning av sjuksköterska, då har hoppets låga slocknat och uppgivenheten har istället satt klorna i deras vänttrötta kroppar igen. Man hänger, suckar, vankar, stirrar demonstrativt på sina klockor, förbannar systemet, ja jävlar vad man förbannar systemet. För man måste vänta. Igen!
Det jobbigaste i väntrum nummer tre var att tvingas lyssna på en otäck kvinna som förbjud sin typ 12-åriga son att äta något under alla de här timmarna. Hon upprepade som ett mantra; "Men Viktor du måste förstå! Om dit ben är brutet är det direkt till operation och då får man inte äta innan!" allt medan hon själv satt bredvid och åt oavbrutet. Pojken i fråga hade plåster på ena knät och knallade obehindrat omkring i väntrummet. Nånting säger mig att han tvångsfastade i onödan.
Elvira däremot var en väntrumsdröm. Hon älskar allt vad sjukhus heter (precis som jag) och såg nog det hela som ett fascinerande studiebesök mer än nånting annat. Hon tyckte precis allting var jättespännande och var nästan lite besviken när vi till sist fick åka hem. Eventuell spricka i något av revbenen på höger sida, men det är inget man åtgärdar med mer än vila och smärtstillande. Det tackar vi för.
Och kanske kommer hon att ta det lite lugnare i framtiden när hon kör sin dockvagn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar