Jag fick barnen i säng vid åtta och sen dess har vi haft supertrevligt här i soffan. Spotifyat gamla fina bitar och spelat Super Mario som tokar. Vi går verkligen in i spelet när vi lirar. Gapar och skriker och gläds innerligt med varandra när det går bra.
Och vi kom riktigt långt. Innan det började gå utför. Innan det började bli skitsvårt och vi förlorade liv efter liv. På såna där banor där man måste ha Carro. För hon fixar allt som är svårt. Och stämningen sjönk markant här i soffan. Det blev bittrare och bittrare svordomar och kontrollen kastades mer hårdhänt mellan oss för varje förlorat liv.
Tills vi gav upp och liksom bad spelet fara åt helvete. Nu sitter vi, var och en för sig, med våra datorer. Stämningen är inte alls lika god och även om det inte är uttalat så vet vi båda två vems fel det är.
Super frickin' Marios.
2 kommentarer:
Dumma handkontroll, den gör inte alls som jag vill, det måste vara något fel på den!
åh, vad gärna jag hade vart där och åtminstone försökt att hjälpe till, fan va surt det är att bo i öchötteland ibland!!!!!!!!!!!!! hm...
Skicka en kommentar