Vi har helt ofrivilligt blivit med skatunge. Sjuk skatunge. Igår när Fredrik höll på och fixade i trädgården hoppade den in i vardagsrummet. Han lyfte ut den och sen satt den bara där. Helt håglös. Så min djurvän till sambo gav den först bröd och sen mask (!) som den lilla pippin vägrade äta. Då han lyfte han ut den i skogen för att helt enkelt låta naturen ha sin gång. Inte längre så djurvänligt.Idag när jag var hemma på rasten då satt han (Fredrik kallar honom Staffan) här utanför igen. Precis utanför baksidedörren och bara tittade på mig. Mitt hjärta blöder för små trasiga djur, jag talade vänligt med honom och sen ringde jag pappa för att fråga om viltjouren tar emot små skadade skator. Det gör dom tydligen inte. Skator och kråkor sparkas bara ut av sina mammor och pappor om det är nåt fel på dom tydligen. Så troligtvis är Staffan psykstörd eller helt enkelt dödligt sjuk. Man skulle klubba ihjäl den, var tipset han gav. Bara det att ingen av oss är riktigt i stånd att klubba ihjäl Staffan. När han tittar på oss med sina sjuka skatögon. Istället vattnade Fredrik honom med vattenkannan och han drack så duktigt från strålen. Och när vi kom hem, fyra timmar senare, då satt han fortfarande kvar utanför dörren. Brödet som Freddan lagt ut var borta men det kan ju vara andra fåglar eller, för all del, grannbarn som hjälpt till med den saken.
Hur som helst visade Staffan mycket liten livsvilja nu. Det kröp myror över hela honom och han verkade inte bry sig. Så än en gång har Fredrik satt ut honom utanför staketet. Där sitter han nu. Och tittar på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar