Jag satt här idag på eftermiddagen och funderade på saker och ting i livet och orkade liksom inte ta tag i nånting. När det ringde på dörren. Försäljare, var min första tanke. Det kommer alltid konstiga människor och ringer på när jag är ensam hemma.
Men utanför dörren stod min son. Min älskade lilla skrubbis, och det var precis vad jag behövde! Lite kärlek och gos från min stora unge. Trots att jag vet, att även om han sa att han kom hit för att han saknade mig så var det mest för att kolla in sin nya mobil som han skulle få först imorgon. Jag lurar inte mig själv. Men det var rart ändå.
Så när jag fick sällskap kunde jag ta mig ut i spåret. På grund av förlamande ormrädsla vågar jag inte gå där själv men med Gustav före på cykel kändes det lite lugnare. Inte så att jag skickar min förstfödda i ormdöden. Han satt ju trots allt högt upp på hojjen. Men nåt som är ännu bättre än att ha sitt lilla barn framför sig, det är när man blir varvad av folk som springer. Då lurar jag mig själv att tro att dom har banat väg och skrämt iväg i alla fall de närmsta ormarna.
Fullkomliga främlingar har jag inga problem med att skicka i ormdöden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar