Och Gustav förresten. Min kronprins. Det är fult att slå sig för bröstet, men jag förstår inte hur jag har kunnat få ett så rart barn. Vilket naturligtvis inte bara är min förtjänst, jag vet att det är produkten att gott lagarbete. Mina barn har alltid varit omgivna av fina männsikor som bryr sig mycket om dom. Men Gustav. Han är så mjuk, han är så fin, han är så klok och rättrådig. Och han har ett samvete. Ett samvete som ibland är alldeles för vitt och brett och jag kan se hur det äter i honom. Han är omtänksam och hjälpsam och han fullkomligt avskyr alla former av bråk och trånga situationer.
Vissa säger att han är lik mig, men det är fel. Gustav är ett mycket bättre barn än vad jag var och jag tror och hoppas att han kommer att bli en bättre vuxen. Han har en lärare i skolan som tackar oss för att hon får ha honom i sin klass, som berättar vilken njutning han är i hennes klassrum. Han har fritidspedagog som blir gråtmild på fest och säger att han skulle skaffa barn på fläcken om han kunde få garantier att det skulle bli en Gustav.
Det är min son. Men man ska inte skryta.
Så vad har Winnerbäck med saken att göra. Jag vet inte hur gammal han var, men inte särskilt många år, när jag överhörde honom sitta och sjunga den här för sig själv. Jag är ingen soldat. Och så sant det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar