Jag ironiserar naturligtvis runt det här med kriget i Afghanistan och våra svenska soldater på plats. Jag har inget intresse av det militärpolitiska över huvud taget, ingen kunskap och borde heller inte lägga mig i. Det handlar ju faktiskt om verkliga riktiga männsikor och självklart blir dessa, och deras anhöriga, ledsna när de råkar illa ut. Blir skadade i benen och får sina känslor sårdade och så vidare. Jag vill bara blygsamt peka på det uppenbara i att vi i Sverige är ju knappast hårdast drabbade på så vis.
Vi vill gärna vara tuffa och balla, och självklart ställer vi upp, vi skickar folk till behövande plats, och titta vad fina vi är, vad duktiga vi är - i rättvisans namn. Men det känns ju lite som att man inte alls kalylerar in några av de eventuella konsekvenserna med att bistå i ett krig i denna "välvilja". För det är ju faktiskt vad man gör. Och risken är ju rätt stor att man så att säga, hamnar i skiten, om man frivilligt reser till en krigszon. Det kommer att hända otrevligheter. Som att afghanerna, som nu till exempel, blir arga, känner sig trängda och gör vad afghanska soldater gör. Öppnar eld. Och även svenska soldater kommer att såras, ibland till döds, andra gånger lindrigt.
Nu har en man skjutits till döds, och det är fruktansvärt på alla sätt och vis, och då hålls det krismöten mellan ÖB och Reinfeldt om att eventuellt ta hem alla vi har på plats. På folkets begäran.
Det känns som att man får bestämma sig. Eller har jag fel?
Jag tar och bakar lite och funderar på saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar