Det är fredag som sagt. Jag sitter här hemma och gnäller över tvättstugan, och det kan jag fortsätta med i ensamhet. Fredrik och barnen sitter fast på Ekerö då all busstrafik nu är inställd på grund av olyckan vid Troxhammar. Jag ska genast sluta tycka synd om mig själv då det med stor säkerhet finns människor inblandade i detta som har en avsevärt mycket sämre fredag än jag.
Och på aftonbladet.se är det värsta gråtfesten. En festival av kvällstidsningsminer, kvällen till ära. En Lisa Wåhlin talar ut om hur hon gråter över sin son som är Sverigedemokrat, av alla världens jävliga saker man kan vara.
En Rosita Rylander har en gravidmage som är så stor att hon inte når sitt arbetsbord. Men måste jobba ändå enligt försäkringskassan. Kvällstidsningsfejja på det. Inga konstigheter.
Och Tommy Nilsson. Kära rara Jag-vill-ha-sex-med-dig-Tommy-Nilsson talar ut om sin ensamhet. Att han, efter separationen bara får fira jul med sina barn vartannat år.
Vart är världen på väg undrar man. Med så mycket ledsamheter och orättvisor runt omkring oss.
Men det lär ju vara bråda tider på aftonbladetredaktionen om man ska söka upp och intervjua alla som har en anhörig som röstade på SD. Med tanke på valutgången.
Min farmor är 80 år och har bara ett ben. Hon röstade på SD. Jag tänker att det ringer på dörren när som helst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar