Jag funderar vidare på det här med överförskrivningen av antibiotika i Stockholm och andra av våra största städer.
Jag ska säga vad jag tror, för naturligtvis har jag en teori, det hör som till. Vet ni vilka jag skyller på? Jo, lattemorsorna. Lattemorsor alltså, vilket pack. Jag tror att allmänläkare på vårdcentraler, och då främst i storstäderna, ibland skriver ut antibiotika för föräldrarnas skull och inte de sjuka barnen.
En läkare i Västerbotten säger till mamman framför sig, "Ditt barn behöver inte antibiotika för sin öroninflammation, det är onödigt, den läker av sig själv, låt ditt barn vila och ge smärtstillande vid behov." Då ser jag för mig hur den norrländska mamman svarar, "Jo," sådär på norrländskt vis med bara en liten insugning av luft, går hem med sitt barn och gör precis som farbror doktorn har sagt.
En allmänläkare säger samma sak till en mamma med litet öroninfekterat barn på Kungsholmen eller i, säg, Hammarby Sjöstad och jag ser för mig hur denna kvinna får ett bryt. För hon känner sitt barn, och hennes barn behöver den magiska medicinen för hon vet att hennes barn kommer aaaaldrig bra annars och hennes kompis fick minsann det till sin lilla son Ninja och han hade aldrig blivit frisk annars och hon har inte tiiiiid att vabba mer för hon är projketledare eller har nån annan hittepå-titel och lilla Rocco behöver bli frisk för han har varit sjuk i evigheter och han har så ont i sitt öra så hon hinner knappt sitta på café i lugn och ro alls!!
Och den här läkaren på vårdcentralen han dividerar inom sig. Jag kan stå på mig, tänker han. Jag kan hävda sanningen, att ungen blir frisk utan antibiotika. Eller så skickar jag iväg den elektroniska beställningen till apoteket och får tyst på ännu en i raden av psykotiska kvinnor som kommer driva mig till vansinnets absoluta rand annars.
Statistiken visar tydligt på vad han i slutändan väljer.
Samtidigt som forskningen visar att barn som får antibiotika mot sin öroninflammation blir friska exakt lika fort som de barnen som inte får det. Jag är upplyst. Nu upplyser jag er. Ser det som lite av min plikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar