BAH!

Det är inte särskilt creddigt av mig att blogga om allsången. Men jag känner så starkt i denna stund att jag måste.
För det är såhär. Jag har ingenting emot Marcus Birro. Jag reser mig över det här med att hata, jag tycker att han kan få vara. Leva sitt svårmodiga jävla poetliv. Även om jag haft stort nöje av some certain bloggpåhopp på honom. (Och jag vet att han googlar sitt namn på regelbunden basis, just för att vaska fram sådana - och jag välkomnar honom).
Han får vara mörk och dyster och måla hela sin värld svart, det är varje människas val. Men varför, varför ställa honom på allsångens scen? Vad skulle det tjäna till?
Aldrig har man sett en sådan jättepublik se så unisont livrädd ut. Inte ens när Carola stod där på scen och kastade blomkrukor.

Men den där lille ryssen som tog hem eurovisionssegern till Norge. Satan vad söt han är! På samma sätt som ett litet marsvin som man vill klappa på. Och kittla lite under hakan.