NEW SCHOOL

Idag på eftermiddagen var jag på min morfars urnsättning på den plats där han ska vila, Sånga kyrkas kyrkogård.
Det hela var mycket fint, även om pastorsexpeditionen lyckats fucka upp även denna tillställning i likhet med varenda möte och överenskommelse rörande den här begravningen.
Vi hade fått en tid - kyrkogårdsvaktästaren hade fått en annan. Där skulle finnas en präst - där fanns ingen präst. Men det gjorde ingenting. Vi fick göra på vårt vis.
Det var mamma, Göran, mina tre mostrar och jag. Vaktmästaren frågade om han skulle bära urnan till graven men det erbjöd sig Göran direkt att göra. Vi fick hämta den inne i kyrkan som var alldeles tom. Längst fram stod den bland tända ljus och det hela var mycket vackert och stämningsfullt.
Men inte ens i en stund som denna kan jag låta bli att tänka. Sånga kyrka är den kyrka i världen som har allra största sentimentala värde för mig. Mina föräldrar är gifta där, den ene av dom två gånger faktiskt. Mina mostrar är gifta där, med sina respektive och inte med varandra. Mattias, mina systrar, jag, Gustav och mina kusiner är döpta där. Jag tycker väldigt mycket om att vara där. Och varje gång jag går in, så även idag alltså, tänker jag att någon gång vill jag ha ett riktigt bröllop. Och då ska det ske just på denna plats.

Men nog om det. Så vi hämtade urnan. Vaktmästaren hade även frågat om vi ville ha klockringning när vi gick över kyrkogården och sänkte ner urnan i graven. Vi tackade ja, och jag såg för min inre syn hur den här lille mannen skulle flänga upp i något dammigt klocktorn. Han skulle bli svettig och andfådd och väl däruppe skulle han hänga i de där repen och få klockorna att ringa, en sista gång för min morfar. Det kändes fint och rättfärdigt. Tills den lille mannen plockade upp en fjärrkontroll han hade i fickan, tryckte på en knapp och fick klockorna att ringa. That's how you do it. In the 21st century.