TRAUMA

De flesta vet, och jag i synnerhet, att jag är totalt och fullständigt orationell när det gäller ormar. Jag vet det. Men den insikten hjälper inte ett jäkla dugg när jag stöter på en. Den finns över huvudtaget inte.
Jag bjuder nu på en liten utelämnande och otäck inblick i en fobikers huvud.

Jag var uppe i spåret och travade på i godan ro. Och faktum var att jag hade så mycket annat i huvudet att jag inte ens tänkte ormtanken, som jag annars brukar rabbla som ett mantra när jag går däruppe.
Så kliver jag ut på den öppna delen, där jag sett orm förut och sen dess tänkt att oddsen för att se en igen är ju slim to none. Så har jag tänkt. Tills jag, i exakt rätt - eller ja, fel- ögonblick tittar ner och får syn på en jävel som ligger som en kringla exakt bredvid min fot.
Jag känner till de ormarter vi har i det här landet, men det har ingen som helst betydelse. Alla ormar jag ser är dödsormar. Och min hjärna är uppdelad i två bitar. Den smarta och rationella halvan, eller ja, den lilla lilla smarta biten registrerar att det i det här fallet handlar om en kopparorm. Men den lilla biten har liksom inget att sätta emot de andra 97.5 procenten av min hjärna som fullkomligt skriker OND BRÅD DÖD!!
Det första som händer är att jag tappar känseln i benen från knäna och neråt. Fullständigt. Men ändå lyckas jag springa, men på ett väldigt märkligt sätt antar jag, eftersom jag måste lyfta fötterna högt, högt upp i luften för att ha så lite kontakt med marken som möjligt. I min värld kan nämligen alla ormar hoppa.
Sen kommer tårarna. För att jag blir så vansinnigt livrädd. Det finns ju inget annat i hela världen jag är så rädd för. Och jag hyperventilerar och efter att ha spring-skuttat till jag är på tryggt avstånd måste jag stanna och vika mig dubbel eftersom jag tror att jag ska kräkas. Och vänta på att pulsen ska gå ner och skakningarna avta.

Jag fattar att jag framstår som skitlöjlig. En kopparorm liksom. Men när jag ser den där ormjäveln, då ser jag inte bara den utan hela dödsscenariot. Min egen död. Hur den flyger upp, hugger mig med sina dödsgaddar i benet. Och jag faller till marken och när jag ligger där och sakta men säkert avlider i fruktansvärda plågor då fortsätter den att hugga mig. Den tuggar på min hals och biter även kanske en del i mina ögon. Och det är det absolut sista jag får vara med om i livet. Sen är det över.

Det här är ju ett handikapp, det inser jag. Kanske att jag skulle behöva lite terapi. Om jag inte visste att den terapin innebar att jag skulle behöva konfronteras med...dödsormar.