I morse försov jag mig. Det var i sig ingen katatstrof, men för mig personligen var det helt fruktansvärt. Eftersom jag har en helt vansinnigt hård inställning till tid och aldrig, aldrig försover mig.
Jag är alltid väldigt mycket för tidig till alla avtalde tider. Jag kommer som regel hellre tjugo minuter för tidigt än en minut försent. Och de som umgicks med mig under gymnasiet vet att jag av någon anledning levde med en klockradio som gick 45 minuter före det verkliga livet, så att säga. Jag minns inte riktigt syftet med detta, mer än att det på något vis var min frist. Min tidsbuffert.
Det var Johan som fick mig att sluta med det där. Och ställa tillbaka klockan till verkligheten för att det tydligen var ett sjukligt beteende.
Därför var min första, och helt rationella tanke, i morse när jag vaknade 16 minuter innan jag skulle vara på jobbet, att alltihop var hans fel. Eftersom han tvingar mig att leva i verkligheten.
Men vi hann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar