När jag först läste att Alan Jackson skulle spela i Eskilstuna, hur sjukt detta än låter, så blev jag eld och lågor. Jag ville boka biljetter på stört. Jag ville dit. Jag skulle dit.
Men sen så kom ju den lilla, men viktiga, detaljen, om datumet upp. Konserten råkar infalla samma dag som min dotter fyller fem år. Och jag har överlagt med mig själv, det ska jag inte ljuga om, jag har övervägt detta faktum. Men när ett brinnande musikintresse står mot det här med att vara en, om än inte perfekt men dock, hyfsad förälder då är det inte så svårt. Jag är inte helt tappad.
Så jag ska vara hemma och ha kalas istället för att åka till Eskilstuna och se en countrylegend. Jag fejsade läget.
Så fick jag, för ett par dagar sen, syn på en rubrik på aftonbladet.se. Det stod; Jill Johnsson förband till världsstjärna. Typ. Det var lika delar avsmak och nyfikenhet som fick mig att klicka upp artikeln. Och jodå. Där satt hon och log på bild i gröngräset och var jävligt lycklig över att få öppna för Alan Jackson i Eskilstuna.
Tänk om jag köpt en biljett?! Tänk om... gode tid. Ibland är det som om det finns en gud i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar