Okej. Det ska jag villigt erkänna, att jag aldrig gjort någon hemlighet av att jag gillat Schulmans. Jag har skrivit om Alex Schulman flera gånger, refererat till roliga grejer på 1000apor eller hyllat honom som skribent. Jag har läst hans blogg; Att vara Alex Schulman sedan tidernas begynnelse, på stureplan.se, på aftonbladet och till sist i det egna apforumet.
Kanske är jag en av få som ansett honom vara begåvad. Man kan tycka vad man vill om hans person, och det är för övrigt ett ämne som i mina ögon mjölkats torrt, men han kan skriva. Han har i sin blogg genom tiderna varit allt. Hysteriskt rolig, klockrent analyserande, sorglig, djup, dumdryg och stundom rent motbjudande. Jag har gillat allt.
Fram till igår. Då tog mitt följande av Alex Schulmans liv slut. I samma stund som han fick sin dotter och sällade sig till de andra idioterna genom att starta en pappablogg.
Att vara Charlie Schulmans pappa, är ingen blogg jag kommer att läsa. Jag kommer att sky den.
Det är stort att få barn, det är den största sanningen. Men jag håller stenhårt fast vid mitt förakt av människor som väljer att definiera sig genom sina barn. Som förtränger innan och förtrycker efter. Det måste i slutändan bli ett väldigt trångt sätt att leva.
Så tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar