Nu ska jag försöka vara en smula allvarlig och se hur bra det går.
När jag var två år opererades jag för ett medfött fel som rörde njurar och urinvägar. En operation, utan vilken jag inte skulle ha kunnat leva till att bli äldre än uppskattningsvis trettio år. Jag var sjuk under en längre tid innan man fastslog var felet låg och man var ändå inte helt hundra på hur detta skulle åtgärdas.
Men hör och häpnas. Det var slutligen en finsk kirurg som fick komma till undsättning. Han råkade bedriva forskning om just detta och var på jakt efter små sjuka flickor att få testa sina kirurgiska trolleritrick på. Så han fick kvista över och operera mig på S:t Görans barnsjukhus 1982. Det var en förhållandevis stor operation, även om ärret som då löpte från höft till höft inte gör det idag. Men det finns där.
Mina föräldrar kommer i sentimentala stunder ofta att tala om detta. I synnerhet min pappa, eftersom han spenderade mest tid på sjukhus med mig då mamma var höggravid. Helst vill man ju inte ens komma nära tanken på att ha ett sjukt barn. Om det gäller värre saker än förkylning eller på sin höjd öroninflammation.
Så jag tänker istället lite på min fruktansvärda åldersnoja. Och hur knäppt det egentligen är. För nu är jag nästan trettio (och jag väljer att skriva bokstäver istället för siffror med flit, det ser bättre ut...) och jag mår fantastiskt bra och det ska väl jag enbart vara väldigt glad för.
Och det här med att jag skulle ha något speciellt emot vårt grannland i öst. Och dess invånare. Det har jag, i sanning, inget fog alls för. Tvärtom.
1 kommentar:
Aha, så det är därför vi tänker så lika ibland. Det sitter i njurarna! Jag spenderade en stooor del av min barndom på Falu lasarett, i princip så bodde jag där när jag var i 2-årsåldern, på grund av att jag har ett medfött fel som rör njurar och urinvägar.
Det läskiga är att de aldrig kom på vad de skulle göra åt det, ungefär som i din historia... fast utan någon finsk mirakeldoktor... Jag är fortfarande o-opererad, så felet finns där fortfarande, bara det att jag inte svimmar av smärta längre som jag gjorde då. De påstår att jag kan leva med det, men nu blir jag faktiskt lite orolig... har du numret till den där snubben? :S
Skicka en kommentar