IF THERE WERE NO MUSIC...

Alla som befann sig under en gigantisk palm med Jan Johansen igår räcker upp en hand.
Nä, jag tänkte väl det. Det är få förunnat. Mig och Carro för att vara exakt.
Jag är så glad att jag kan vara tjejen som kan göra sig fri på endast en halv dags varsel, skaffa biljetter och gå på konsert. Helt oplanerat. Och helt kul. Detta trots att jag har mitt familjepaket, mitt jobb och tonvis (nåväl...) med ansvar vilandes på mina axlar.
När Carro skrev på morgonen att Shawn Colvin (www.myspace.com/shawncolvinmusic) skulle spela på Debaser Medis tänkte jag först att nej, jag är a) bakis (mer om det i framöver) och b) jag jobbar ikväll.
Men seriöst. Shawn Colvin. I Stockholm. What are the odds, liksom? Klart som fan vi fixade tickets och drog dit.
Och jag är så glad. Så glad så glad att vi gjorde det. För vilken underbart fantastisk spelning det var. Jag har aldrig varit på en så intim konsert. Det är en ganska liten (förhållandevis) konsertlokal där på Medis. Med palmer, lite solstolar och mysbelysning. Men ändå, ingen trängsel, inget jobbigt, bara helt helt underbart. Så där var vi, Caroline och jag, under den stora palmen med Jan Johansen och hans polare.

När Shawn klev ut på scenen, ensam med sin gitarr, var det första Carro sa, "Fan, hon ser ju ut som din mamma." Och true. Hon har blivit lite äldre. (49 för att vara exakt, jag kollade idag. Men det kunde man ju i alla fall inte tro, eller hur?) Men satan va cool hon är. Och helvete vilken röst människan har. Live kan ju vara sådär men det gick inte att höra nån skillnad på detta och en inspelning. Det är äkta. Vi var fascinerade över detta Plus det faktum att hon satt där med sin gitarr och sjöng i nästan två timmar utan att ens dricka vatten eller nåt.
Så körde hon requests. Hur coolt är inte det. "Eftersom jag bara tycks komma hit typ en gång vart tionde år så är det väl inte mer än rättvist att ni får bestämma vad jag ska sjunga." (fast på engelska naturligtvis). Varpå smått kaos utbröt och folk ville höra de märkligaste låtar. Jag ville bara bara höra "Round of blues". Men var för feg för att ropa som ett pucko. Jag var typ rädd att säga fel eller nåt. Nån som inte var rädd för det var Jan Johansen som upprepade gånger skrek "24,000 different delusions". Upprepade gånger. Låten heter i själva verket "84,000" och jag vill tro att Shawn ska ha haft roligt åt det. Detta pucko till avdankad schalgersångare.

Varken Jan eller jag fick höra våra låtar, men var nog lika nöjda ändå. Det var en kanonspelning. Med sällan skådad intimitet, kärlek och känsla. Mellan låtarna var det helt tyst i denna lokal. Man fick viska om man ville säga nåt till sin kamrat. Vi var väl sådär bra på det. Vilket kan betyda att Jan Johansen mycket väl kan ha snappat upp kommentarer som "Fan, va gammal Jan Johansen har blivit," "Passa min väska när jag kissar så inte Jan Johansen snor kameran," "Jan Johansen är lite lik Krister Pettersson," osv. Själv pratade han mest om sin studio. Och 24,000 different delusions förstås.

Vi var lyckliga och uppfyllda när Shawn Colvin, efter ett encore, klev av scenen. Vi windade ner med en sista drink och kändisspanade lite till innan vi klev ut i blåsten.
Carro tog cykeln hem till mormor och jag en taxi till Klevberget.
- vart?
- Färingsö.
- Va?
- Ekerö.
- Eh...
- Det är långt.
- Åh, bra! Långkörning. Precis vad jag behövde.

Kul att glädja nån. Sen frågade han om han fick prata i telefon. Knock yourself out, sa jag. Han började prata jibbersih i sin gamla nokia. Jag stoppade i lurarna och bläddrade i låtlistan.
"Undecided" med The Magic Numbers. Fy helvete, va bra den är. (courtesy of Fredrik Virtanen). Jag lyssnade och log när Stockholmsnatten gled förbi utanför fönstret. Ibland är allt så fruktansvärt vackert.

I don't know why
the sky is so blue
And I don't know why
I'm so in love with you
But if there were no music
then I would not get through
And I don't know why
I know these things
but I do

Shawn Colvin
I don't know why

(synd att det var den äckliga gamla kostymgubben som gnuggade sig mot de två flatorna som önskade den bara. För den är väldigt väldigt fin).