Jag ska pyssla ihop en del presenter nu. I morgon ska Gustav ta farväl av dagis. Detta är så klart något som smärtar mig mycket mer än honom. Han ser fram emot sex-årsklassen. Han är redo för skolan och matteböcker och matsalen och engelskaverb och allt vad det nu innebär att bli sexåring. Jag är det inte riktigt.
Dagis har varit så himla bra. För honom och för oss. Och jag antar att vi kanske har varit lite extra bortskämda som haft Pernilla där hos honom. Som känner både professionella dagis-Gystav och vilda hemma-Gustav. Som känner oss. Som vi tycker mycket om.
Jag är rädd att han ska hamna bland personal som jag inte gillar. Och/eller som inte ser honom. För att han inte är en unge som tar för sig, som syns och hörs och ser till att han får sin beskärda del av uppmärksamhet. Av allt. "Gustav, du pratar aldrig i onödan," hade de bland annat skrivit om honom i det jättefina kompendium han fick med sig från avslutningen. Samma sak som jag fått höra om mig själv flera gånger. Att jag inte pratar i onödan.
Han är lugn och han är snäll och han är min unge och han kommer så klart klara sig jättebra i skolan. Jag måste bara vänja mig vid tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar