COMPANY PRIDE

Det känns som att jag nu för tiden saknar mina vänner mer än jag träffar dom. Och ett klockrent exempel på detta är ju Milla. En helt fantastisk kvinna. Hon är mörkhårig, ungefär såhär lång och alltid smalare än när jag såg henne sist. Hon har världens skönaste skratt, hon sveper jägerbomber (brukar jag säga, men det gäller all annan dryck oxå) snabbare än någon annan i världshistorien och hon sover alltid på flygplan.

Jag tänker lite som i Reba och Brooks & Dunn-låten If you see her. Om någon av er träffar henne - säg att jag är okej men att jag saknar henne helt otroligt mycket.

MEN! Det var inte det jag skulle säga utan att Milla smittat mig. Hon jobbar ju på ett företag som... ja, jag har ju inte stenkoll men de hyr väl ut grävare och grejer. Och när man är ute och åker med Milla blir hon alltid så till sig om man får syn på någon av firmans maskiner. Jag tycker att detta är väldigt rart. Och igår drabbade det mig! När vi gick genom stan på väg mot Stadshuset där Göran skulle hämta oss fick jag syn på något. På en pråm under Strömbron stod en maskin som det stod Drottningholms Entreprenad på. Och kanske var det all rosé jag hinkat under dagen men jag blev väldigt glad över detta. Så pass att mitt sällskap fick stanna upp när jag skulle fota och skicka till Milla.

Skadad? Jag?