I morgon ska min morfar begravas. Detta är givetvis jobbigt, men även skönt att få gjort då vi väntat ganska länge. Jag har som vuxen bara varit på en begravning, och ett par som barn. Ingen av de tidigare har varit av någon så närstående som min morfar. Och det är väl kanske en välsignelse i sig, att nästan hinna bli trettio innan det inträffar.
Men det är ju oxå vid såna här tillfällen som man kommer extra nära varandra som familj. Och riktigt får känna vilken otroligt fin familj man faktiskt är del av. Även om många kanske tycker att just vår är rätt märklig.
I morgon kommer pappa och Kerstin upp från Skaresta för att vara med. Mina föräldrar har varit skilda sedan mitten av 80-talet, pappa och Kerstin tillsammans i över tio år. Men det är inga konstigheter. Att de är med på min morfars begravning.
Och sen, när allt det här ledsna och sorgsna är över. Då åker vi allihop ner till Skaresta allihop, min familj, mamma och Göran, pappa och Kerstin, för att fira midsommar.
Och jag tänker på mina barn, vilken tur de har. Som har dubbla mormor och morfar, och får vara med dom allihop samtidigt. För det är en lyx.
Jag har en väldigt stor familj. Och jag har oxå världens bästa dito.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar