I morse ringde Milla och typ grät. För att hon var på väg till jobbet och i bilradion spelades I'm your's. Båda tänkte vi på vad vi kunde ha gjort just i den stunden istället för att vara på jobbet. Samma sak som vi gjorde i just den stunden för exakt ett år sedan.
Då vaknade vi upp i våra hårda knarriga hotellsängar. Förvånade över att vi inte var tröttare och mådde sämre än vi gjorde. Det var först när vi kom till den väldigt branta trappan på vägen ner till supermarketen för att köpa frukost som vi insåg att vi inte var helt stabila. Där hade vi ett av de första av veckans många, många moments. När vi i exakt samma ögonblick tittade upp på varandra för att se om den andre inte heller kunde ta mer än ett trappsteg i taget. Utan att hålla i sig. Och djupandas.
Och tänk Milla, hur mycket som redan hade hänt då. Läskiga mustasch-norrmannen. Promenaden upp i bergen. Rakin i rabatten. VARFÖR INTE?! Andreas. Våra kära norska flickor. Gömstället bakom bardisken. Och den allra första lögnen för just Andreas. Och så Cles förstås.
I sanning, mitt livs bästa första kväll.
Undrar hur många som är trötta på ältandet av det här nu. Och som undrar varför i helvete vi inte bara har åkt.
1 kommentar:
Ja a Malin!!! Varför har vi inte åkt!! Vi kunde ha varit där nu i ställer för hemma i det här skit vädret!!!
Skicka en kommentar