PANIC!

Okej. Det är dags att få det här ur mig nu. Rapporten från svårmodets stora kväll. Morrisseyspelningen på Hovet i förra veckan. Jag har redan konstaterat att jag tycker att just Hovet är en ocharmig arena, och att ljudet därinne är undermåligt, men bortsett från det var det en helt fantastisk konsert.
Och han är ju inte min gud, Steven Patrick Morrissey, utan Johans. Men ifrån att ha varit oerhört skeptisk i början, så har ju de senaste tio åren hunnit vinna över mig till den mörka sidan. Så att säga. Och jag blir oerhört tagen när han äntrar scenen, mer så än Johan eftersom han inte ens var där utan i nåt rökrum någonstans, i mörk kostym och en arrogant jävla uppsyn. Som sig bör. Om cynismen och ironin hade en egen gud att tillbe då skulle denna vara Moz. "Stockholm," säger han, "the heart av the world." Ingen tror honom - alla jublar, och så inleder han med att sjunga This charming man, Och det är magiskt. Det är det faktiskt. Även om jag ibland måste fråga Johan vad det är han sjunger eftersom jag inte har stenkoll på de stenåldersgamla låtarna från The Smiths-tiden.

Det är roligt att se alla människor som klär sig svårmodigt för kvällen, eller så gör de alltid det - vad vet jag. Det är stora glasögon, smala byxor och hängslen och allt är svart svart och man passar sig jävligt noga för att se något vidare glad och tillfreds ut. Det hela är en lidandets charad och denna kväll in the name of Morrissey.
Och det är lite svårt att inte trilla dit. När han sjunger Life is a pigsty, från Ringleader of the tormentors-skivan känns det ända in i själen. Jag tycker egentligen inte om låten, brukar jag hävda. Men när den spelas live, och jag konstaterade det här redan i Karlstad, sätter den liksom klorna i en. Han har med sig, även denna gång, den gigantiskt stora trumman som för varje slag gräver sig ytterligare lite djupare in i mitt innersta och tillsammans med texten målar hela världen svart, Så som han ser den, Morrissey, inifrån sitt huvud. Det kan inte vara en vidare munter plats att vistas på.